Foto: Emelie Hübner

Blåvitt i allmänhet och Mild i synnerhet fick sig en släng av sleven inför avspark. Vi hade väl hört det mesta förut och vinkeln var rätt gammal. Gammal skulle för övrigt visa sig vara äldst under matchens första halvlek. Marcus Berg hade fotbollsintellektuell lekstuga med ett mål, en framspelning till Hausner som höftade med sig bollen och smackade in sitt första mål för IFK Göteborg. Däremellan var han där bollen var och hade koll på precis allt som hände runtomkring honom. Ja, sen han han med en framspelning till Oscar Wendt som hittade en framrusande Thomas Santos som vann en höjdduell med motståndarslipsen varpå Arbnor Muccoli enkelt fick sätta 3-0.

Hausner var dock nära att släppa in Häcken i matchen när han olyckligt fick bollen på handen i eget straffområde. Samuel Gustafson skulle tuffa sig mot Blåvitts unge islänning och drog på sig ett gult kort och lät samtidigt Sadiq stå och bli kall och fundera på var han skulle lägga bollen när domaren väl skulle låta honom skjuta straffen. Det är skillnad på kaptener och kaptener, så att säga.

Lucas Kåhed springer runt och vinner boll som om han vore Alhassan Yusuf och försöker hela tiden ta bollen framåt. Han kommer att bli ruggig på sikt. Det är jag helt säker på. Carlén som haft det lite kämpigt mot svårare motstånd gjorde det man kan förväntas av honom: vann närkamper och spelade enkelt.

Världens bästa Häcken då? Jo, de kom till chanser genom fasta situationer, men samtidigt kändes det sällan jättefarligt under matchens första 45. Jag hade (såklart, givet mitt sinnelag) på förhand fasat för att deras yttrar skulle springa åttor runt Oscar Wendt, men han visade sig inte vara lyckosam i sista tredjedelen.

Andra halvlek var inte gammal när Arbnor Muccoli hade riktigt roligt med en motståndarförsvarare och tog sig till avslut. Ett avslut som enkelt avvärjdes av målvakten varpå Berg kunde peta in returen och det är en helt vansinnig målform Marcus Berg är i.

I 60:e minuten var vår masterclass i forwardsspel över när Marcus Berg tackade för sig efter avslutat dagsverke. Precis innan bytet hade Häcken lyckats nicka in en reducering genom supertalangen (ja, jag hyllar en motståndare här) Romeo Amane.

Stora delar av andra halvlek var transportsträcka och det som imponerade mest var Thomas Santos utomjordiska snabbhet. Jag undrar hur han skulle stå sig i en sprinttävling mot den svenska sprinteliten (om det nu finns en sådan…). Vi fick också se Astrit Selmani gå in och göra ett rejält jobb.

Kåhed fick tacka för sig för att ge plats för Sebastian Eriksson och Muccoli fick lämna sin plats till Gustaf Norlin som fortsätter leta efter formen. Han har det lite kämpigt för tillfället och det är ju begripligt med tanke på hur mycket tuffare konkurrensen blivit på senare dagar och hur ifrågasatt han varit.

Dessvärre var Blåvitt lite för självsäkra och nöjda redan efter 75 minuter och det såg ut att kunna straffa sig. Både Sebastian Eriksson och Oscar Wendt gick bort sig när Tobias Sana skottfintade och chippade in bollen till en medspelare som fick in bollen med knät bakom Pontus Dahlberg som antagligen var mycket angelägen om att vinna sitt första derby.

Matchen var trots allt så avgjord att Thomas Santos valde att försöka göra mål själv istället för att försöka sätta någon av sina framforsande lagkamrater i ett bättre läge. Å andra sidan sprang de rätt in i skugga, allihop. Det var han värd efter en så fin insats och jag tror att alla som själva spelat fotboll (oavsett nivå) har förståelse för att han själv gick på avslut i det läget.

Blåvitt gav sig själva ett bättre utgångsläge inför den långa, mörka hösten genom att att strö lite grus på Häckens guldchanser. Inte så lite på grund av ett fint kontringsspel och ett ruggigt stabilt mittbackspar i Svensson och Hausner. Mittbacksrockaden gjorde han bra, Jens. Precis som en hel del annat.

Så var det med det.