Foto: Emelie Hübner

Det känns märkligt att sitta här och skriva om fotboll en dag som denna. Sfären runt IFK Göteborg har blivit en ängel fattigare på jorden. Människor har förlorat en livskamrat, en bror, en nära vän, en förälder, en son, men på något konstigt sätt rullar allt bara på. Livet är skört. Kom ihåg att ta hand om varandra, fråga hur era nära mår, ring det där samtalet.

Vila i frid, Hampus.

Jens Askou gjorde två förändringar inför dagens drabbning jämfört med senast. Kolbeinn ersatte Carneil och Norlin ersatte Selmani. Det var väl rätt och riktigt sett till hur svårt Astrit haft med målskyttet sen han kom. Energi kan man få från Norlin också och han är ju snäppet snabbare. Askou motiverade valet med att man inte fått ut maximalt av Astrit och att han varit bättre när han har hoppat in.

Guldjagande Elfsborg med en nästan minutiös noggrannhet i allt de gör offensivt och defensivt mot ett Blåvitt som haft det rätt kämpigt i spelet med boll under stunder samtidigt som det offensiva försvarsspelet under stunder varit hämtat från en lite högre hylla.

Blåvitt inledde bäst och Emil Salomonsson var nära att ge Blåvitt ledningen efter en tekniskt perfekt utförd halvvolley som Elfsborgs isländske målvakt tippade över ribban med visst besvär. Man hade faktiskt sin fjärde hörna redan i den elfte minuten.

Elfsborg skulle definitivt haft en utvisning i den 13:e minuten efter en horribel tackling från Elfsborgs ruggigt oslipade mittback, men det slutade faktiskt med en varning på Kolbeinn Thordarson.

Kåhed fortsätter vara en fantom i det defensiva spelet och min känsla var att han inte tvingades löpa riktigt lika mycket under kvällens första akt som han tvingats till tidigare under säsongen. Samtidigt får han inte ut så vidare mycket offensivt. Det har han å andra sidan gemensamt med flera av sina lagkamrater.

I fotboll finns ingen rättvisa. Eller rättvisan visar sig i målkolumnen. Blåvitt skapade halvchanser, Elfsborg skulle haft en utvisning och Wendt skulle haft en frispark just innan Frick skickade in ett orimligt ologisk ledningsmål. Å andra sidan är det ingen annans fel att Frick stod helt själv trots gott om blå-vitrandiga tröjor i straffområdet.

Blåvitt var klart bättre än Elfsborg men man skapade väldigt få farliga chanser varför resultatet kunde se ut som det gjorde. Den sista skärpan, som det brukar heta, saknades och att Blåvitt saknar en klockren nia efter Marcus Bergs sorti blir smärtsamt tydligt ikväll.

Uppföljaren tog väl vid ungefär där den första malde på, men man skapar inte överdrivet många riktigt heta chanser.

I 68:e minuten var det dags för Trondsen att lämna fiskpinnarna när Askou försökte sig på en rockad och övergick i något som spontant kändes som 3-4-3.

Även Selmani kom in och tätt inpå bytet brötade han ner en boll medelst händer och mage varpå han drog in en stenhård boll mot mål som Norlin enligt speaker Mikael var sist på. Det visade sig sedermera vara tal om ett självmål men Norlin var där och jag kan bara anta att det kändes bra för den gode Lidköpingssonen som inte rosat marknaden i år.

Glädjen blev dock kortvarig och att byta in Trondsen skulle visa sig ödestigert för det andra bortamålet får han faktiskt ta på sig.

Blåvitts spelare står och stirrar ut i horisonten samtidigt som Elfsborgs spelare firar att de är ett steg närmre guldet.