Foto: Emelie Hübner

Jag vaknar till en blå himmel. Det tar längre tid för solen att kämpa sig över taknockarna. Det är Brittsommar, Britt, sommar, höst. Det är söndag. Den lilla visaren har just kämpat sig över sju. Barnen sover. Blåvitt spelar inte idag. Skönt.

Skönt? Jag som alltid älskat att se Blåvitt spela. Jag har sett Blåvitt vinna SM-guld på ett regnigt Ullevi. Jag har sett IFK jaga guld med Stahre, Lennartsson, sett matchen mot Qarabach, upplevt våren 2019, sett dikeskörningar 2018, 20, 23, 24.

Jag kommer att tänka på att mitt problem här kan liknas vid en separation där man hävdar att det inte är du, det är jag. Fast det man menar är motsatsen, men egentligen betyder det precis just det man sa. Det kan handla om att man inte tar ansvar för reaktioner, handlingar, konflikter, resor, drömmar. Sin egen del, så att säga.

Jag har varit på teaterföreställningar där någons telefon vägrat sluta ringa och skådespelarna (och publiken) blivit så irriterade att de gått ur roll och rutit till. Sett band spela konstiga versioner av favoritlåtar, gått på konserter där artisten vägrat spela de låtar alla faktiskt vill höra. Jag har sett Blåvitt tappa viktiga poäng mot Västerås eller Bollklubben från Halmstad på hemmaplan. Sett Häcken säkra SM-guld på Gamla Ullevi (det är verkligen ett jättelätt namn att hålla reda på).

Jag har skrivit liketörstande raljanta tweets om personer som är tusen gånger mer kompetenta än jag. Skrattat grabbigt som vore de som jobbar på Kamratgården klåpare. Som om jag hade löst allt om jag stod vid rodret.

Morgonkaffet är klart och fyller lägenheten med en hemtrevlig doft för barnen att vakna till. Vi plockar fram frukost ihop. Jag är inte fullt närvarande. Jag är fast i en tankekedja.

IFK Göteborg, det är inte du. Det är jag. På samma sätt som att det är mina förväntningar snarare än artisten eller bandet (vissa undantag finns) som gör mig besviken över en utebliven låt är det mina inte helt i verkligheten förankrade förväntningar på ett topplag som gör att jag blir besviken efter ännu en förlust.

Ja, och så saknar jag naturligtvis Sebastian Eriksson men det får jag helt enkelt leva med.