Foto: Emelie Hübner

Höstnerver är något annat än vårpirr. Det vet vi allt om. Sommarväder men höst i luften. Löv som går från grönt och dagar som blir mörkare och mörkare. Paralleller kan dras till Blåvitts säsong som ju inte precis gått från klarhet till klarhet. Goda råd börjar bli dyra och oavsett vad man betalar för att hyra in Baden verkar han inte vara hjälten vi behöver (men kanske förtjänar?).

Förra hösten hette hjältarna Marcus Berg, Adam Carlén (främst i sista matchen), Sebastian Eriksson och Lucas Kåhed (riktigt fin höst). Idag satt en av dem på läktaren som supporter, två på bänken och endast en av dem startade. Kåhed har knappt fått spela sen Billborn tog över och det under en tid man törstat efter ett par kreativa fötter.

Vem skulle kliva fram denna grävlingssomarkväll? Tydligt var från början att Blåvitt ville framåt, framåt, framåt. Bager tog sig fram på sin högerkant och Wendt hade gett sig av i djupet flera gånger innan matchuret passerat fem spelade minuter. Man grävde fram hörnor och skapade tryck och om jag räknat rätt slog IFK Göteborg sin fjärde hörna redan i den tionde minuten. Ja, och så spelade ju Laurs Skjellerup och då brukar oreda skapas i motståndarförsvaret. Det ser inte alltid varken vältajmad eller koordinerat ut, men han vinner mycket boll.

Trots att inledningen dominerades av Blåvitt var det nog ändå HBK som var närmast att ta ledningen. Dels genom ett långskott och dels genom ett halvt friläge som avslutades med en halvt kontrollerad halvvolley. Gustav Svensson såg dock till att jämna ut ställningen i halvchanser efter en frispark av Ramon Pascal Lundqvist. När halvleken var slut hade också Laurs haft ett fint läge framför mål. Ingen chansmässig knock out, men det var ändå ett embryo.

Man imponerades av Warner Hahns fötter för ungefär ett år sedan, men frågan är om inte Jacob Karlström har minst lika fina fötter. Karlström var iallafall redo att axla den fiktiva manteln med ett par svettiga räddningar under andra halvekens linda. Dessutom stod han för något som får klassas som en monsterräddning i ett skede då Bollklubben från Halmstad faktiskt hade ett etablerat anfallsspel.

Det är två lag som har klara problem med att skapa farliga chanser och även om Blåvitt är det klart bättre laget känns det sällan som att de är riktigt nära att sätta dit ett ledningsmål. HBK å sin sida har knappt något alls, bortsett från att de kommer loss lite väl enkelt på sin vänsterkant. Å andra sidan sker det väldigt sällan.

Gustav Svensson kan än och även August Erlingmark har tagit ytterligare kliv som mittback. ”Gurras” passning till Pascal Ramon Lundqvist som skar som en het kniv genom smör var en sann delikatess. Dessvärre, får man väl ändå säga, tog Kolbeinn frisparken framför näsan på Oscar Wendt i ett läge som kändes som klippt och skuret för Skövdesonen.

Det är inte lätt för något lag att penetrera ett lag som försvarar sig med näbbar, klor och hela spelarbussen i eget straffområde. Det är ännu svårare för ett lag som har det lite, kan man anta, tufft med självförtroendet. Jag har varit inne på det tidigare. Blåvitts mittfältare är för dåligt orienterade när de tar emot bollen. Beslut om vad de ska göra med den fattas först när de tagit emot bollen och då blir det inga löpdueller för Gustaf Norlin på högerkanten.

I 66:e minuten slår Gustaf Norlin ett inlägg som träffar handen på en lika klantig som olycklig HBK-försvarare och Blåvitts första straff på länge var ett faktum. Vid straffpunkten: Mannen med namnet, Pascal Ramon Lundqvist. Även Wendt såg sugen ut. Tim Rönning ville inte överglänsas av Karlström och nöp Lundqvists i semaforhöjd slagna straff. Men man kan tänka sig att Bollklubbarna började känna att det osade katt.

Efter straffen tar Blåvitt över matchen fullständigt. HBK trycks återigen ner i skosulorna. Men vad spelar det för roll när man inte får in bollen på de chanser man skapar. Halmstad fick ett omställningsläge och efter en bra passning friställdes först den ena och sen den andre Halmstadspelaren och i 78:e minuten stod det 0-1. Det skreks efter offside, men, och det spelar ju ingen roll, det var det inte. En synkroniserad backlinje hade kunnat lösa en offside där, men det är Bagers bolltapp som är det mest graverande. I kombination med en och annan alibiinsats höll jag på att skriva när mannen med namnet gjorde 1-1 och decibelmätaren slog i taket.

Framåt, Blåvitt gör ett mål byttes ut mot ett kort och högt buande som tog ny fart en stund efter slutsignal.

Foto: Emelie Hübner

Blåvitt får leta vidare efter en hjälte eller frälsare. Paulos Abraham kan inte vara ensamt ansvarig för poängproduktionen. På uppsidan då: Två raka utan förlust och ett i princip avsågat VSK på torsdag. Samt en poäng närmre de 30 som brukar behövas för att säkra kontraktet.