Foto: Emelie Hübner

Januari 2023. Tillbaka in i framtiden med modernt retro.

En modern fotboll ska spelas, possession och fart. Nyförvärv från den högre hyllan ska plockas in. De som inte skriver på nya avtal (Calle) ska ut. Mikael Stahre ska få ett riktigt kanonlag att ställa på banan. Men, skaver det inte lite ändå? Carlén, som varit så bra på Degerfors mittfält, plockas in för att skolas om till mittback. Hagen, som varit en bärande sexa i ett Bodø/Glimt som tagit Europa med storm, plockas in för att göras om till tia. Hjärnorna bakom detta är sportrådet med Mild och Stahre i spetsen.

Frågorna är många: Håller Marcus Bergs sargade kropp verkligen för ett år till som startman? Suleiman, är han en bra ersättare om Berg inte håller? Hur bra är Carlstrand? Markovic, Norlin, Ohlsson som yttrar, räcker det för toppen? Borde man inte ta in en riktigt vass nia eller en ytter som går rakt in i elvan? Vem är Hausner?

Jag tror att vi behöver backa bandet en aning för att ge det här en något större kontext. Blåvitts supportrar har likt Vladimir och Estragon stått och väntat på framgång (istället för en person) sedan 2007, i stort sett. Satsningar har avlöst varandra men de har inte riktigt burit frukt. Real Blåvitt kom sjua och när Stahre väl fått ordning på det maskineriet fick han stämpla ut och in kom Jörgen Lennartsson som fick några danska blodhundar, som hade tagit plats i vilken svensk januariturnétrupp som helst, till sin hjälp i jakten på Lennart Johansson. Inte heller det hjälpte. Men man tränade längre pass och alla de här dyra spelarna fick reas ut alternativt lämna som Bosmanfall.

Mats Gren försökte trolla med sina knän, men få av alla de han plockade in lyckades i Blåvitt och vissa har det väl gått sådär för även efter tiden i IFK Göteborg. Eller vad sägs om Henrik Björdal, Vajebah Sakor, Mikael Ingebrigtsen, Amin Affane? Listan kan göras längre.

Pengarna tog följaktligen slut. Truppen blev ännu sämre och till slut startade Adil Titi matcher. Där någonstans hade Max Markusson dragit i handbromsen, anställt Poya Asbaghi och manat till tålamod. Godot kom inte den gången. Man tränade på ett inspirerande sätt, Sebastian Eriksson sa att man lämnat stenåldern och alla var glada.

Poya skulle få sparken, eller hur det nu var, men Mats Gren fick gå istället. Någon skulle bära det där hundhuvudet och få var nog riktigt sugna på att ställa sig upp och ta ansvar för vad som inträffade. Frank Andersson och Mats hade en konflikt inför öppen ridå. När det väl var dags för Gren att gå hade Andersson lämnat över ordförandeklubban till Mats Engström.

Kennet Andersson blev ny sportchef och till sin hjälp fick han Pontus Farnerud. Jag kan tänka mig att de jobbade ganska hårt för att ställa ett slagkraftigt lag på planen. Ett lag starkt nog för att klara kontrakt och för att spara pengar.

Man har under ganska många år förlitat sig på skadat, åldrat gods med spelare som Kolbeinn (intellektuellt och fysiskt), Alexander Farnerud och Marek Hamšik (som verkade vägra spela på konstgräs). Man har satsat på hemvändare med diverse skavanker i ryggsäcken: Sebastian Eriksson, Jakob Johansson, Pontus Wernbloom, Marcus Berg. Fler spelare kan dras in här. De kan tydligare delas in i årtal, men faktum kvarstår: man har släckt bränder och strategin verkar snarare ha handlat om att vinna nästa match än att försöka vinna så många matcher som möjligt över tid.

I alla fall.

Ekonomin stabiliserades sedermera men det fick Poya aldrig njuta av. Han ersattes av Roland Nilsson (stenåldern var visst tillbaka) som skulle ro en allsvensk plats i hamn. Det gjorde han med den äran men någon större utveckling såg man inte på planen och det blev hans fall. Kennet Andersson tröttnade och kvar var Pontus Farnerud som såg tröttare och tröttare ut för varje dag som gick.

Mitt i allt det här kom Håkan Mild tillbaka (Max Markusson fick gå - man behövde ett nytt ledarskap) och det skulle jobbas hårt. Snart var nästa återvändare anställd (det kändes som att Rolles dagar var räknade när Mild anställdes) Mikael Stahre som också han skulle stabilisera Blåvitt, leda oss mot säkrat kontrakt och in i framtiden. Berkling tog ton och sa att man skulle gasa förbi Malmö FF. I december 2021 (inför säsongen 20229 hade Pontus Farnerud sagt att Blåvitt minsann hade både truppen och ambitionen för toppen. Det verkade råda delade meningar om den saken internt. När Blåvitt var klara med alla övergångar inför 2022 fick Farnerud snöpligt sluta. Han lämnade en av seriens bästa målvakter som avskedspresent. Ersättas skulle han inte. Jobbet som sportchef var för komplext. Man skulle ha ett sportråd och med facit i hand gick det ju faktiskt sådär. Blåvitt slutade på en åttondeplats, 19 poäng efter segrande BK Häcken som säkrade SM-guldet på Gamla Ullevi.

Häcken hade fått betalt för sin process. IFK Göteborg fick sota för bristen på sin. Allt sammantaget känns det som att Blåvitt letat genvägar, men genvägarna har lett till återvändsgränder. Allt från Soccer Services (vad gör de nu? Har de uppdrag?) till satsningar på hemvändare till sparkade tränare. Man har inte stakat ut en väg och följt den. Det har sett planlöst ut, som en optimistjolle på stormigt hav.

Lagom till seriepremiären 2023 fick Mild nog av Stahre. Det såg för dåligt ut på plan och resultaten i Svenska Cupen (och antagligen hösten 2022) var helt enkelt för svaga. Man skulle ta in en ny huvudtränare, men man skulle inte stressa. Föreningen förlitade sig på Mikael Stahres assistenter: Alexander Tengryd och William Lundin. Premiären kom och det gjorde också första förlusten. I omgång fem kom första poängen och i omgång sex kom första segern, 6-0 mot Degerfors. Förtroendet för den tillfälliga(?) duon var orubbat. Sen gick Blåvitt faktiskt tre matcher till utan att förlora. Därefter har man förlorat fyra av fem seriematcher och spelat ihop åtta poäng.

Till slut plockade man så in Ola Larsson, teknisk direktör. Nu skulle en framkomlig väg stakas ut.

Även om spelet såg bättre ut med Stahres adepter plockades inga eller - uppenbarligen - väldigt få poäng. Ola Larsson är handlingskraftig och ror rekryteringen av en ny tränare i hamn lagom till sista matchen innan uppehållet, Sirius på bortaplan.

Trots den här kräftgången. Trots alla motgångar står supportrarna där match efter match efter match och sjunger för sitt lag. Det är fint. Det är supporterskap.

Klipp till den 10:e juli 2023, omkring klockan 21.

Regnet formligen vräker ner. Spelarna viker sig. Berg, Carlén, som varit så fin, står inte att känna igen. Gustav Svensson, Oscar Wendt, Norlin, Hagen, profilvärvningen Santos. Ingen når någon nivå. Alla ser inte ens ut att bry sig.

Regnet lugnar sig något. Domaren har blåst av matchen. Hos ett gäng supportrar står Mild och Berg. De ombeds inte leda någon segersång. De ombeds gå att hämta tröjorna.

Förlust. Igen. Mot Varberg den här gången. Utanför arenan samlas supportrar för samtal med spelarna. Fast under läktaren är Varbergs flinande spelare. Någon skojar om att Blåvitts spelare är gamla gubbar. Någon annan ska till Park Lane. Hagen står och förstrött scrollar mobilen.

Jag fattar fortfarande inte vad som hänt. Men jag har förstått att jag väntar förgäves på den där jävla Godot.

Utanför arenan har supportrar till IFK Göteborg samlats. Det ska ha varit ett bra samtal.