Foto: Emelie Hübner

Blåvitt har kryssat sig ur en kris som aldrig var en kris (eller hur det nu var) och Hammarby har vunnit ungefär vad de borde och förlorat enligt förväntningarna samtidigt som någon slags nyhybris råder i Bajenland (Södermalm och Dalarna) och den förra året så hyllade Cifuentes plötsligt blivit föremål för avgångskrav. Bra ingredienser för spänning? Jo, tack.

Jag tog en promenad genom ett soldränkt Göteborg för att känna in atmosfären på stan. Det var rätt lugnt på stan, men när jag kom fram till Gamla Ullevi förstod jag att jag just missat någon form av bråk supportrar emellan.

Blåvitts om inte bäste spelare för året åkte på en skada under förra matchen och därför fick Trondsen (på tal om ifrågasatt) kliva in bredvid Carlén bakom Hagen. Vi vet inte mycket om Trondsen men vi vet att han inte är redo för 90 minuter fotboll, i synnerhet inte i hettan som var Göteborg klockan 17:30.

Inför avspark var det ett fullständigt öronbedövande slammer från hemmapubliken och spelarna såg ut att ta med sig energin från sången i uppvärmningen. De var laddade, jag var laddad, Kommandobryggan övertänd och lapp på luckan.

Blåvitt inledde ungefär som väntat med en aggressiv press och Hammarby hade svårt att riktigt komma till ro med bollen. Dessvärre skapades inga direkt farliga chanser under Blåvitts starka inledning. Farlig var däremot motståndarnas Loret Sadiku som efter fem minuter försökte ta Ohlsson av daga (fick till slut byta) och Nathaniel Adjei som tidigt försökte ta Norlin ur bruk. Dessbättre lyckades han inte med sina operationer. Dessvärre lät sig domaren nöjas med att inte plocka av honom.

Värmen tog tidigt på Eman Markovic för någon större ork att springa hemåt hade han inte. Han hade svårt att hitta in i matchen var känslan. Eller så var han helt enkelt matchotränad och lite osynkad efter att inte ha startat på ett tag. Tengryd och Lundin gjorde en hel del förändringar inför matchen och att flytta in Ohlsson centralt var kanske inte den bästa. Han kommer mer till sin rätt ute på kanten och under stunder såg han faktiskt lite vilsen ut.

Blåvitt försöker spela runt, men hittar inte riktigt fram. Bajen går på avslut och skapar hörnor och till slut ringde det i fel mål efter en fast situation och tveksamt arbete i eget straffområde. Om Blåvitt hade något som kan liknas vid kontroll på händelserna så förstördes den av de eviga avbrotten.

I den tredje tilläggsminuten var Emil Salomonsson först på en förlupen boll från Dahlberg. Hammarbys målvakt gick ut och skulle väl egentligen haft en frispark emot sig, men någon frispark fick vi inte med oss den gången heller. Det drog däremot ut på tiden eftersom att man var tvungen att ta reda på huruvida Dovin i Hammarbys mål kunde fortsätta eller ej. Dovin ville spela, men Blåvitts läkare sa nej. Han var på väg av, men då sa doktor Marti Cifuentes(?) ”kör” på bästa Stahremanér varpå Blåvitts läkare gick och talade sans i fjärdedomaren och så fick andreslipsen Blazevic komma in.

Första halvlek var en märklig historia. Man spelade tills klockan stod på strax efter 60 men ändå kändes det som att de knappt hade spelat alls.

Emil Salomonsson fortsatte vara pigg från sin högerbacksplats, Markovic fortsatte leta efter formen och Trondsen stod för ett par delikatesser. Blåvitt får med en hel del folk i sina anfall mot ett lågt stående Hammarby, men man har fortsatt förtvivlat svårt att komma till de riktigt heta chanserna. Det ser lite ut som att man saknar en plan för att penetrera busskarossen.

Motståndarna ligger rätt lugnt i sina positioner och behöver inte flytta på sig överdrivet mycket för att freda målet. Visst, Markovic serverar Berg ett kanonläge, men i övrigt är det inget vidare spel från IFK.

Plötsligt började Hammarby anfalla och då började det genast osa katt. Därför var det befriande att Tengryd och Lundin plockade ut Markovic och satte in Carlstrand. Något behövde hända.

Saker hände. Blåvitt blev blåsta på ytterligare en straff när Marcus Berg gjordes ner av Kurtulus som i och med det fick sitt andra gula för kvällen. Domaren blåste dock i oenighet med all rim och reson frispark. En frispark som Elias Hagen (varför inte Wendt slog den övergår mitt förstånd) sköt i muren och så var det med det.

Nästan halvtimmen kvar att spela och en man mer således.

Ytterbackarna var pigga för Blåvitt. De forsade fram längs sina kanter och Salomonsson fick boll efter boll att göra något med och känslan var att om Blåvitt skulle göra något mål så skulle Emil stå för en assist. Ja, sen skulle väl även han haft en straff när Simon Strand mejade ner honom efter knappt 70 spelade minuter.

Sen skulle Carlstrand också haft en och det här började alltmer likna en parodi till domarinsats. Det ironiska var att Hammarby fick en frispark för en mindre förseelse än den Carlstrand åkte på någon minut senare och fick med sig en frispark och en varning på Gustav Svensson, som för övrigt styr spelet fint från sin mittbacksplats.

Foto: Emelie Hübner

Inför de 17 289 betalande åskådarna rann Gustaf Norlin, som nog var Blåvitts bäste spelare för dagen, igenom och drogs bryskt ner i straffområdet och den här gången kunde inte ens domare Klitte strunta i att blåsa. Marcus Berg har vaknat. Han får kröna en gedigen arbetsinsats med ett straffmål. Målvakten gick åt sitt höger och Marcus Berg sköt i hans andra. 1-1.

1-1 var allt sammantaget ett tämligen orättvist resultat. Å andra sidan räknas inte halvchanser, helchanser och heta chanser som mål.