Foto: Emelie Hübner

Oscar Wendt var frånvarande inför dagens superviktiga match och Jens Askou har gjort sig känd för att inte ta några fångar, att hålla sig fri från heliga kor så han passade på att även byta ut Bångsbo till förmån för Sebastian Hausner och trissen i Sebastian var fullbordad. Astrit Selmani fick inte göra som sina nyförvärvskompisar och gå direkt in i startelvan, utan fick vackert låta sig nöjas med att starta på kvisten. Någonstans fick det vara nog med förändringar varpå Norlin återigen fick chansen centralt i anfallstrean. Tja, det är nog inte fel att satsa på fart mot Une Larsson och Danielson, men då gäller det att han får något att jobba med.

Djurgården är det topplag som gjort minst antal mål (26 stycken) och Blåvitt är det lag i botten som släppt in färst mål (22). Samtidigt är Blåvitt sämst i klassen när det kommer till mål framåt. Att det här inte skulle bli en målfest kändes således inte som fullkomligt osannolikt. Men, då var då och nu är nu, som Janne Andersson brukar säga.

Sebastian Eriksson är väl för övrigt det logiska valet som vikarie på vänsterbacken om Trondsen inte är fit nog att starta. Han har fina fötter, har rutin i överflöd och vågar ta det lugnt med bollen, vilket han visade tämligen omgående.

Knappt sju minuter in blev Sebastian Ohlsson, som inlett mycket positivt, liggande efter en smäll av det hårdare slaget. Spelet gick vidare och Djurgården kom till sin första halvchans. Halvannan minut senare la sig Ohlsson återigen ner efter behandling och han lämnade planen i tårar. Abundance fick chansen att hoppa in och det är ju inte riktigt samma spelartyp, men han har samtidigt visat sig nyttig mot starkt motstånd. Blåvitt med Sebastian Ohlsson har varit ett helt annat lag än Blåvitt utan honom. Den riktiga kräftgången sammanföll ju tämligen väl med att han tvingades utgå mot Bajen. Blåvitt fortsatte dock trumma på.

Det hjälper dock inte att ha kontroll över händelserna, att skapa halvchanser och att ligga på när motståndarna sätter sina chanser. Den här gången är det Hausner som den senaste tiden spelat allt annat än mittback som blir bolltittande och Noel Milleskog får hoppa upp ostört och möta bollen innan Hausner hinner in i situationen. Efter målet fungerade ingenting. Passningarna slogs på fel adress, spelarna sprang i ytor dit bollen inte var på väg och pressen fick ICA-Piotr att se ut som Cafú. Djurgårdarna hade tid både med och utan boll samtidigt som Blåvitt…ja, vad skådade mina brungröna under andra halvan av första? Vill spelarna ens spela fotboll? Vet de alls vad de ska göra? Blåvitt gör för sällan fler än två lyckade aktioner i rad. Det räcker inte med enstaka aktioner för att göra mål.

När Blåvitt väl hade chansen att sätta tryck skadade sig en motståndare väldigt allvarligt. Så allvarligt att domaren bröt spelet, varnade Sebastian Eriksson och tätt inpå släppte in den skadade på plan igen. Tätt inpå det borde ”Sebban” fått en assist men Norlin är lika iskall med huvudet som Glenn Hyséns patenterade mjölk med isbitar i. Motståndarslipsen gjorde väl en ok räddning.

Andra halvlek rullade igång och till den såg Blåvitt ut att ha kastat både taktik och Kåhed över bord. 4-3-3 blev 4-4-2 och Marcus Berg skulle kampera tillsammans med Gustaf Norlin. Det var ju förhållandevis framgångsrikt förra året, men då var då, ja ni fattar.

Det såg länge ut som att domaren hade fyllt i matchrapporten på förhand med idel Blåvita namn för det första gula för de rödklädda satt väldigt långt inne.

Marcus Berg kom in och ledde laget, precis som man förväntar sig att en kapten ska agera. Han smällde på, bråkade med domare, levde rövare med motståndare och gjorde allt för att väcka sitt lag. Fan vet om han inte till och med såg lite rapp ut. Blåvitt var i mångt och mycket ett helt annat lag efter kaptenens intåg.

Gustaf Norlin hade inte sin bästa dag på jobbet. Han sprang, kämpade och slet för två men han fick inte ut så mycket av sitt slit. Då var det dags för sommarens stora (nåja) följetång att debutera: Astrit Selmani inledde med att få en frispark med sig efter att ha blivit nedriven både en och två gånger. Efter det visade han upp fin kvalitet i flera aktioner.

Arbnor Mucolli fick, efter ett Salomonsson-inlägg och en mycket fin aktion av Marcus Berg, äntligen fira ett mål framför IFK Göteborgs fantastiska Kommandobrygga med tillhörande nedre stå och nu höjdes ljudnivån ett par snäpp.

I 86:e minuten vann Emil Salomonsson en närkamp, Abundance vann nästa och Santos skickade iväg en lyra på vinst och förlust. Marcus Berg visade att gammal är äldst och ryckte (ja, något åt det hållet) ifrån Både Une Larsson och Danielson och allt vad de heter för att på sedvanligt vis rulla in 2-1 och då brast undertecknad ut i tårar.

Som Marcus Berg kan ingen bli. Det är så hög klass i så många aktioner att han alltjämt är en av seriens absolut bästa spelare när han är som bäst. Sen förtjänar Arbnor Mucolli ett ordentligt omnämnande också: Under vissa stunder gör han lite som han vill med bollen, och det var ett så oerhört välförtjänt mål han fick göra idag.

Därutöver tror jag att Bångsbo kan bli kvar på bänken ett tag till och Sebastian Eriksson gör även han en bra match. Emil Salomonsson var Emil Salomonsson-bra. Ja, jag kan fortsätta en stund till och hylla den som hyllas bör, men jag vill inte uppehålla så mycket mer av din tid.

Domaren blåste av matchen, Marcus Berg lyfte händerna mot skyn, Abundance föll i bön och publiken fortsatte sjunga. Som de har förtjänat att få sjunga tillsammans med spelarna.