Foto: Emelie Hübner

Sommar, kvicksilvret kämpar hårt för att hänga kvar runt 25-strecket och klockan är över 19. En tisdag mitt i livet. Det skulle spelas fotboll också och på tal om kvicksilver. Jag läste inför matchen att Yalcouyé (han som är överlägsen alla andra även de dagar han inte är bäst på plan) jagas av de allra största klubbarna i Europa och Markus Wulcan hade fått direktör Larsson att erkänna att man säljer, om man får ett bud man inte kan motstå. Storklubbarna kan inte förvänta sig något klipp med andra ord. Nyklippt var däremot Lucas Kåhed.

I motståndarlaget fanns Blåvittprodukten Rasmus Wikström som efter en halvlyckad sejour i Köpenhamn gått från ett gult lag till ett annat. Från en metropol till en ann…nej. Även John Pettersson fanns med i truppen, men inte i elvan.

Redan i den sjunde minuten skulle scouternas resa visa sig vara värd besväret när Malick vände bort fyra elfte delar av motståndarlaget på mittplan genom att ha bollen klistrad vid fötterna. Passa på att njuta av attraktionen som är Malick Yalcouyé - han är inte här för att stanna. Femårskontrakt eller ej.

Blåvitts omtalade första starka 20 förlängdes ikväll till minst en kvart till, men i den 37:e minuten hände något märkligt där misstag följdes av misstag och med något större skärpa från Mjällbyspelarna hade Elis fått plocka ut bollen ur maskorna. Det redde sig till slut men bara någon minut senare såg olyckan ut att vara framme på riktigt efter en situation som renderat fällande dom för grov misshandel om det skett ute i samhället. Nu skedde det på en fotbollsarena och lyckligtvis kunde Elis spela vidare. Dessvärre fick även Mjällbys Elliot Stroud också göra det utan så mycket som en tillsägelse.

Man ska inte klaga på domaren, men jag tror att han var den av de på plan som såg mest fram emot halvtidsvila. Han hade tappat matchen, som det brukar heta.

Vi gick till paus efter en halvlek där undertecknad kände att Blåvitt var det klart bättre laget men där siffrorna faktiskt visade ganska jämnt skägg. Och jag var nog ganska ensam om den uppfattningen baserat på en jämförelse med andras uppfattning av halvleken.

I paus plockades Lucas Kåhed ut för att göra plats för Ohlsson på mittfältet och därmed kom Anders Trondsen in som vänsterback. Trondsen höll på att friställa Carlstrand som återigen sliter förtjänstfullt i fram, men han får inte ut så mycket av sitt spel och frågan som måste ställas är: Håller han för spel i Sveriges högsta serie just nu? En annan fråga som skulle kunna ha fått ställas: Hur mycket hade han vuxit av det där målet som inte blev av på grund av att hans stackars axel befann sig på fel sida? Mål förändrar matcher och de kan också förändra spelare. Titta på vad lite självförtroende gjorde med Gud, inga jämförelser i övrigt.

En sak är säker Linus sliter förtjänstfullt och han befinner sig där man vill att en nia ska befinna sig och det finns något där och det här har nog varit LG:s pöjks bästa match hittills. Med 20 minuter kvar hade han sprungit klart och det var dags för Gustaf Norlin att göra det Gustaf Norlin gör bäst: Springa snabbt i djupled mot trötta backar.

Abraham testade målvakten, Gustav Svensson likaså och min upplevelse (den är uppenbarligen inte värd mycket för dagen) var att det började osa katt för Mjällby. De trycktes ner i skosulorna och jag tror nästan att Gustav Svensson och Adam Carlén spenderade mer tid på offensiv än defensiv planhalva under stora delar av halvleken.

Välkommen tillbaka, Oscar Wendt, fick vi säga i 83:e minuten. Att han skulle bli en injektion, snart 39 år ung, var kanske att hoppas på för mycket, gammal är äldst heter det ju trots allt och den sannaste klyschan är att alla klyschor är sanna eller hur det nu var Krunegård sjöng. En cykelspark i matchens slutskede bevisar dessutom att ålder endast är en siffra. På tal om klyschor som stämmer.

Gammal var inte äldst, men Gustaf Norlin är Gustaf Norlin och han stod länge och viftade i straffområdet, tog en ny löpning och hittade en fri yta i straffområdet som Anders Trondsen prickade som om han aldrig gjort annat i livet och så var det 1-0 till Blåvitt. Rättvist sett till både min subjektiva upplevelse och statistiken. Sen bökade han lite mot Adam Ståhl och gav honom ett litet hånflin, den gode Lidköpingsonen. En älskvärd spelare på det stora hela. Gustaf Norlin är en produkt av den moderna fotbollen men främst är han en rest från en svunnen tid och få saker gör mig så glad som när spelare med hjärta för föreningen avgör matcher.