Foto: Emelie Hübner

Premiär, vår i luften, kulan skulle sättas i spel. Joel Alme sjöng live (och SOM han sjöng!) och lappen hängdes upp på luckan. Allt är som det ska med andra ord. Samtidigt är ingenting som det ska.

I startelvan fanns några reliker från förr. Gustav Svensson skulle inleda sin 13:e säsong och Emil Salomonsson sin tolfte. Vid sidan av planen var Marcus Berg på plats i sin nya roll och på en annan del av läktaren satt Pappa Abdullahi och sken ikapp med solen. I mål stod Elis Bishesari för första gången någonsin i Allsvenskan. Innan den här eftermiddagen hade stockholmaren blott sju seniormatcher innanför västen.

På bänken satt Sebastian Ohlsson tillsammans med bland andra nye målvakten Anders Kristiansen och talangen Benjamin Brantlind. Arbnor Mucolli hade ett par guldskor på fötterna. Självförtroendet hos den sexfaldige landslagsspelaren verkar det inte vara något större fel på.

Bäst inledde Blåvitt vilket är begripligt med tanke på stödet man fick från den outtröttliga publiken. Men matchens första riktiga chans får nog tillskrivas motståndarna. För ett år sedan hade man kanske inte trott att Trondsen skulle starta premiären 2024, men nu gör han det och han kan nog bli riktigt bra om han fortsätter vara frisk.

Blåvitt anfaller med många spelare och man ser ut att tro på det man gör. När de kör kör de och det är uppfriskande att se. Yalcouye är en fin spelare, och han verkar ha ett härligt temperament. En annan spelare med ett mindre bra temperament är Thordarson som fick syna det röda (vad gör karln?) redan efter 27 spelade minuter och lämnade sina lagkamrater i en tilltrasslad situation, minst sagt. Domarnivån efter det röda lämnade en del i övrigt att önska. Danielson försökte efter bästa förmåga ta livet av Norlin utan att ens få frispark mot sig och Dif fick idel billiga frisparkar. Då var det 15 minuter kvar av första och känslan var att domaren önskade att pausen inte kunde komma snabbt nog.

Blåvitt repade sig snabbt efter utvisningen och visade inga tendenser till gamnacke. Domaren gjorde sitt bästa för att trycka ner Blåvitt i skorna och letade fram en straff. Hur skulle Blåvitt svara på det? Skapligt skulle det visa sig. Däremot skapade man inga riktigt heta målchanser. Det gjorde däremot Djurgården och strax innan halvtidsvilan utökade man ledningen.

Under andra halvans begynnelse fick Trondsen en armbåge eller axel rakt i ansiktet och hade Sabovic fått gult där hade det inte varit billigare än något av de son Thorardson tog. Men jag ska försöka hålla mig för god för att klaga så mycket mer på domaren. Det förändrar som bekant ingenting.

Blåvitt försökte gå högt i pressen men man fick inte något vidare betalt för slitet. Paulos Abraham fick begå debut efter 65 spelade och han bytte av Anders Trondsen, vilket får ses som ett offensivt byte. Matchen tog aldrig riktigt fart i andra halvlek. Dif såg ut att vara nöjda med sina tre poäng och Blåvitt hade förtvivlat svårt att skapa något av värde.

Djurgårdens tredje och fjärde mål kom av bara farten och det såg faktiskt inte något vidare engagerat ut alls från hemmalaget. Ohlsson fick göra comeback, och Mattias Johansson fick göra sin debut för IFK Göteborg. I övrigt var det inte så mycket mer än en fin räd från Yalcouye att skriva hem om från andra halvleken. Och Paulos Abrahams kyliga debutmål efter Yalcouyes skott. Det var för övrigt Blåvitts första och andra skott på mål på hela matchen och dessutom Blåvitts två första avslut i andra halvlek.

För övrigt fick även Lion Beqiri begå debut efter att Andreas Pyndt spelat klart. Malick Yalcouye utsågs till bäste hemmaspelare idag och känslan är att det inte var sista gången för säsongen.