Foto: Emelie Hübner

Jag skriver det här med tårar på kinden om en man med ett hjärta som brinner. Tack för allt, Sebastian Eriksson.

Det gör ont när knoppar brister, skrevs det. Det gör ont i ett supporterhjärta när de allra största får tacka för sig. Att Sebastian Eriksson inte längre är (eller någonsin kommer att åter bli) en IFK Göteborgspelare tar emot att skriva. Det känns surrealistiskt och bottenlöst sorgligt, samtidigt som jag är så oerhört glad att under så många matcher och år har fått den stora äran att vara supporter till just Sebastian Erikssons lag.

Det känns som att jag vandrat ett halvt liv vid sidan av Sebastian Eriksson. Från den tidiga debuten, till proffsåren på distans till återkomsten och det formidabla spelet till nästa utlandssväng och tillbaka. Han har alltid tilltalat mig. Inte bara för den fina vänsterfoten och den dugliga högern. Inte bara för passionen eller tacklingarna eller utskällningarna, utan också för att det verkat finnas något mer där. Något genuint i en alltmer plastig fotbollsvärld. Sebastian Eriksson har varit en sista fästning för den moderna fotbollen att besegra, fotbollsrenässansens sista utpost.

I form av ambassadörer för IFK Göteborg är han, och kanske förblir, den allra största. Med det har jag matat nära, kära och även min son, som för egen maskin valde 7 ERIKSSON som ryggtavla när vi köpte matchtröjor.

Under dessa tuffa år har Sebastian varit någon form av konstant. När han inte varit här har han varit på väg hit och dörren har alltid varit vidöppen för Blåvitt varför han gång på gång kommit tillbaka trots att titelrace och Europaspel varit långt borta. För att det är just Blåvitt och han älskar föreningen, trots att kärleken inte alltid sett ömsesidig ut.

Han har pratat om psykisk ohälsa, han har pratat om bilar, viner, klockor och han har pratat om att alltid ge allt för Blåvitt och hur hans mående går hand i hand med hur föreningen mår. Hälsosamt? Tveksamt. Har han själv valt att ha det så? Antagligen inte.

Om det finns något hjärta på jorden som pumpar ut Blåvitt blod i ådrorna sitter det på Sebastian Eriksson. Om det är någon som verkligen gett allt för Blåvitt är det Sebastian Eriksson. Om det är något avsked som kommer att vara svårt att komma över är det Sebastian Erikssons.

Nu verkar det som att Seb visste inför matchen mot Varberg att det skulle bli hans sista och få saker är väl finare än att han, i sin sista match, sista gången han fick dra på sig Blåvitts traditionstyngda tröja, fick stå som vinnare i en match som betydde allt. En match där Blåvitt var uträknade och kom tillbaka, precis som Sebastian själv alltid gjort.

Nu kommer han inte tillbaka (till planen som IFK Göteborgspelare) och det får man försöka acceptera. Sebastian själv lär landa på fötterna vad det lider. Han brukar ju göra det.