Foto: Emelie Hübner

Polisen, fotbollsmördare, växelsjöng supportrarna. Jag vet inte, men matchen mellan Blåvitt och AIK kommer inte användas som reklam för Allsvenskan. Klassikermöte, känslor, höst och skruvdubb sa förutsättningarna. Tempofattigt, chansfritt och dåligt passningsspel blev facit.

En 0-0-halvlek, sa Ohlsson i paus och argument för att motsäga den tesen var svårfunna. Carneil plockades fram från längst in i frysrummet, innanför honom en för dagen lika kall Ramon. Carlén och Kolbeinn bakom honom och Ohlsson tillsammans med Bager på högerkanten. Fotbollsmördare? Nja. Habila gubbar som vill mörda bollen? Jo.

Jag vet inte riktigt vad Billborn vill göra mer än att sätta press. Hur vill Blåvitt göra för att ta sig framåt? Energi skapar inga chanser utan idé och Billborns 4-2-3-1 med en droppande Carlén och ytterbackar som ville ta sig framåt i banan såg ruggigt trubbig ut. Trots att han satte så många kampspelqre på plan var det som att AIK tog hem kampen utan vidare ansträngning och det mest kreativa bortsett från Carneil i dagens trupp var nog Suleiman Abdullahi, men han är inte bättre i Laurs-spelet än Laurs själv så känslan var att Blåvitt skulle få förlita sig på…slumpen?

Ett Billborn-byte kom tidigt i andra halvlek när Norlin och Santos skulle få springa av sig. Matchovanq och allsvenskans inte mjukaste fötter ut och in med speed. Det ledde inte till så mycket mer än en varning på en skäggig Sebastian Ohlsson.

IFK Göteborg spelar inte bara med handbromsen i, utan man har ständigt en fot på bromspedalen är känslan och plötsligt stod John Guidetti nere vid hörnflaggan med bollen vid fötterna och jag slogs av att 78 minuter fotboll pågått, utan att något egentligen hänt.

Klockan passerade 80 spelade och Norlin hade sprungit in ett par inlägg, men så mycket mer hände egentligen inte. I matchens 83 minut hände så något som vissa längtat efter mer än andra när Sulan tog plats istället för Kolbeinn efter en insats som inte är värd att skriva hem om.

Från absolut ingenstans kommer ett inlägg från Ramon där Suleiman står i vägen för en motståndarback och Ohlsson gör inga misstag när bollen når honom. Det är imponerande av Lundqvist att han fortsätter försöka trots en match med få kontakter och, ja, en lite kämpigare dag på jobbet.

Har man mage att ge ris får man också höja sig och ge ros när tillfälle ges. Billborns slutelva är klart bättre än startelvan och det tyder på någon form av fingertoppskänsla från chefen.

Trondsen gör återigen en fin match (tack för allt Oscar Wendt?) och Gustav Svensson (inte tack för allt, va?) gör återigen en stormatch och jag vill inte ens tänka på var vi befunnit oss utan honom, skrev jag när jag trodde att krysset var klart men Trondsen hade spänst som en tepåse och så förlorade man poäng i slutminuterna igen.