Foto: Emelie Hübner

Blåvitt kom till kamp med noll segrar och noll gjorda mål så här långt i Allsvenskan 2023. Inför Malmö hemma kastade Tengryd och Lundin om i elvan och matchade tre innermittfältare från start och man stod för årets starkaste prestation. Nu stod Djurgårdens IF på andra sidan och det är inte precis årets enklaste match.

Allt ansvar vilade på Marcus Bergs axlar. Suleiman Abdullahi stannade hemma i Göteborg på grund av känning, detsamma gjorde Carneil (som förvisso varit svag i år) och på bänken satt en oprövad Carlstrand jr.

Ja, och så Hagen då, som återigen skulle spela i den så kallade tia-positionen. Det har han inte gjort bra innan och han gjorde det inte bra idag heller. Mer om det längre ner i texten.

Det var nämligen inte Hagens utgångsposition som var det största problemet under matchens inledning. Redan i matchens sjätte minut fick Adam i målet ett fullständigt hjärnsläpp och bjöd Djurgården på ett mål. Det var det sista Blåvitt behövde. Blåvitt var svaga innan målet. Blåvitt var ruggigt svaga efter det.

När knappa 25 var spelade hade man knappt mäktat med att spela bollen till en lagkamrat fler än två gånger i rad. Antal passningar stod på 51 och procenten var nere på 71. Under resten av halvleken såg det inte mycket bättre ut och när halvleken var över hade Blåvitt kommit upp i 142 passningar med en träffsäkerhet på blyga 75%.

Man repade sig något under det absoluta slutskedet och skrapade fram två hörnor. I övrigt hade Tengryd och Lundin en del att tänka på. Kapten Berg tyckte man skulle vara glad att man bara låg under med ett mål. Som åskådare är det svårt att hitta argument som motsäger ett sådant uttalande.

Som om det inte vore nog gick IFK Göteborg till paus med en varning på Carlén och en på Sebastian Eriksson. De enda som sätter ditt fot och kropp i närkamper.

Andra akten inleddes hoppfullt. Blåvitt rullade en del boll, Sebastian Eriksson hittade rättvända medspelare på rätt fot och Hagen borde faktiskt ha gjort ett mål tidigt. Man gjorde en förändring och spelade med Carlén som ankare och Hagen och Eriksson framför honom. Det gjorde skillnad, men dessvärre inte tillräckligt stor sådan.

Spelet höll i sig, men hemmalaget skapade i ärlighetens namn de flesta och de bästa chanserna. Blåvitt gör det under stunder bra; man har tålamod och spelar sig ur Djurgårdens press men det är för få tillräckligt bra aktioner och de sker för sällan.

Under matchens andra akt hade Blåvitt bollen faktiskt mer än Djurgården i andra halvlek. Å andra sidan har Djurgården 24 skott mot mål. Blåvitt hade fem. Adam Bensiktsson räddade åtta skott. Tommi Vaiho räddade ett.

Om det är kris eller ej är svårt att sia om, men Blåvitt har hamnat i en prekär situation med noll poäng och noll gjorda mål efter fyra matcher. Samtidigt har Blåvitt utvecklat delar av sitt spel och perioderna som är bra är faktiskt ganska bra. Man springer inte runt som aningslösa tonåringar med en karta de inte kan tolka under orienteringsdagen i högstadiet, och det får ju ses som ett fall framåt. Om det alls går att prata om fall framåt när man förlorat fyra raka matcher och inte gjort tävlingsmål sedan Carléns ledningsmål i förlustmatchen mot GAIS den 26:e februari.