Foto: Emelie Hübner

AIK borta. Historiskt sett en lätt match. Blåvitt har vunnit 88 av de 181 matcher lagen drabbats samman. Marcus Berg saknades i den Blåvita elvan. Lars Gunnars son fick chansen från start för första gången. Motståndarna ställde upp med den lika meriterade som ifrågasatte John Guidetti. Skulle någon av de två avgöra på Friends fullkomligt horribla gräsplan.

Beyonce hade show för halvannan dag sen och med det lades nytt gräs. Det verkar dessutom som att hon la vantarna på evenemangsbesökarna i Solna för det var inte precis lapp på luckan i kväll.

Blåvitt inledde klart bäst. Eller var det AIK som inledde klart svagast? Oavsett gjorde Blåvitt ett tidigt mål genom ”skyttekungen” Sebastian Ohlsson efter ett riktigt klappklapp-spel av Norlin, Hagen och Carlstrand.

Även Sebastian Eriksson hann slå en och annan boll framåt men det ledde inte till några större farligheter och precis innan paus fick han kasta in handduken och att byta ut Eriksson har ju påverkat Blåvitt negativt många gånger.

Innan dess hade AIK tagit över dirigentpinnen fullständigt efter att Dahlberg bjudit in AIK, som haft förtvivlat svårt att göra mål i år, i matchen genom att sparka bollen rakt i ansiktet på Gustav Svensson (som naturligtvis inte rörde en min). Bollen studsade in i mål och årets tavla var ett faktum.

Den typen av mål är vanskliga för känsliga lag. Det spelar ingen roll hur vi gör - vi lyckas ändå hitta ett sätt att släppa in mål. Den typen av mål är toppen för lag som kämpar med målskyttet. Plötsligt biter pressen, plötsligt får man betalt och batteriet får sig en rejäl dos energi.

Pausen var långt borta och när domaren blåste för 45 spelade kändes det som att IFK Göteborg gått igenom Egyptens tio plågor. Men det var min känsla och förhoppningsvis inte spelarnas.

Det är klurigt, det där med målvakter. Dahlberg var vansinnig på försvaret vid AIK:s 2-1 och man kunde varit hetare, men samtidigt ska han väl faktiskt nypa det avslutet?

AIK har inte för vana att släppa ledningar på hemmaplan och det vet publiken om för plötsligt lät de som de brukar göra. AIK hittade fart i spelet och Blåvitt hittade varken positioner eller varandra när de väl hade bollen.

Carlén köttar på, Norlin köttar på, Gustav Svensson kottar på, Trondsen joggar runt och är lite skön och rätt få i Blåvitt tar tag i någon form av kreativitet. Hagen, som köpts in för att skolas om till en kreatör i nummer 10-rollen hade en fin assist och ett svagt avslut, men i övrigt hade han i stort sett ganska tråkig afton i kranskommunen Solna.

Just som jag satt och skulle problematisera Sebastian Ohlssons insats målet till trots pangade han in sitt andra för matchen efter en stenhårt slagen hörna av Oscar Wendt. Det var exakt vad Blåvitt behövde. Ett mål på en hörna i underläge.

Dahlberg hann med ett misstag till innan det var dags att blåsa av. Den gången blev det dock inte farligt. AIK bytte in vad som inför säsongen skulle bli det tunga artilleriet i form av Durmaz som svar på att Blåvitt plockade av LG:s pojk till förmån för Eman Markovic.

Hur gick det för Carlstrand och Guidetti då? Guidetti såg ut att börja trampa igång. Carlstrand visade på potential och att han har en bit kvar att vandra, precis som Blåvitt.

Allt sammantaget var det här, alla mål till trots, en rätt tråkig match utan vidare struktur åt något håll egentligen.