Foto: Emelie Hübner

Höst, en oviss fotbollstid för många. Vissa kämpar på i toppen, där Blåvitt brukade vara. Andra är sedan några omgångar klara för Allsvenskan 2024 och semesterplaner har sedan länge spikats, där har Blåvitt varit ett tag. Andra kämpar in i det sista för att säkra Allsvensk existens, där är Blåvitt nu. En hel del spelare kämpar för att visa upp sig för att få skriva på ett till kontrakt, där är Sebastian Eriksson. Andra, som Oscar Wendt, tar den sista tiden av säsongen på sig för att fundera över om det är värt att köra på ett år till. I november vet vi att vi inte vet allt, men låtom oss hoppas att vi efter matchen vet att vi hört Snart Skiner Poseidon på Gamla Ullevi för sista gången mardrömsåret 2023.

Upplagt för en ångestkväll (i ordets rätta bemärkelse, det används ju lite väl lättvindigt i sportsammanhang) med andra ord.

Marcus Berg var på plats och det var inte bara den dåliga ryggen som gjorde att det tog en lång stund för honom att masa sig ner för trappan. Han stannade och fotades, med ett brett leende, tillsammans med alla som ville förevigas på en bild med den forne skyttekungen. Han såg till synes överraskad ut faktiskt.

Man hade ju inför kvällen en känsla av att det skulle kunna bli ett rejält tifo för att sjunga ut säsongen. Jag hade aldrig, i min vildaste fantasi, kunnat föreställa mig något liknande. Faktum är att det var så fett att några Blåvittspelare med Mucolli och Salomonsson vägrade gå av planen när domare Karlsson vinkade av dem. Jag lyfter på hatten.

Efter att resterna från fyrverkeripjäserna och röken skingras skulle det dessutom spela fotboll och den spelare som inte var taggad efter den uppladdningen ser nog de flesta glas som halvtomma.

Inför matchen hörde jag diskussioner om att AIK är bättre spelare för spelare och därför borde vinna matchen. Ett exempel var Pittas vs Norlin och Pittas högg på allt och när tio minuter var spelade hade Norlin inte ens haft något att hugga på, men i övrigt tycker jag att man är snett på det i den jämförelsen.

AIK kopplade ett tidigt grepp om matchen får man vara stor nog att erkänna. De skapade visst tryck och anföll med många spelare. Blåvitt fick inte riktigt fatt i bollen och när man väl fick det såg man inte sällan stressade ut och man varvade dåliga mottagningar med svaga passningar. Mycket stod på spel och att nerver gjorde sig påminda är ingen vild gissning. Det var halvnära en bortaledning vid ett flertal tillfällen och ruskigt nära nära när bollen dansade längs mållinjen efter en tveksam hemåtnick och en bättre räddning på mållinjen av Hausner. Att motståndaren stod för ett avslut av lite sämre märke försvårade inte precis situationen.

Seb Ohlsson var tillbaka i startelvan och han kämpade inledningsvis med timing, positionsspel och allt däremellan, vilket är förståeligt med tanke på hur lite han faktiskt spelat i år. Därför var det fullständigt ologiskt när just Sebastian Ohlsson satte dit 1-0-målet efter ett inspel som efter en touch letade sig förbi en chanslös bortamålvakt.

Dessvärre blev det inte så många minuter för Ohlsson i återkomsten för innan första halvlek var färdigspelad fick han kliva av för att ersättas av nye publikfavoriten Lucas Kåhed. Låt oss hoppas på ett snabbt tillfrisknande för herr Ohlsson.

Elektrisk stämning

Kristoffer Karlsson la ribban högt, som sig bör i en match av den här digniteten, i det här skedet av säsongen. Det small och det gnälldes inte något nämnvärt från något av lagen heller.

Fotboll är ofta ologiskt och när Blåvitt inte hade någon rasande inledning att kapitalisera på gjorde man istället tvärtemot vad vi brukar få se. Den patenterade inledningen med tryck och dominans var där inte och kanske var det på så sätt logiskt att Blåvitt tog ledningen. Jag tänker på George Costanza och the Opposite och återgår till att bevaka matchen.

Papagiannopoulos som hade lite oflyt vid Blåvitts ledning fick chans till revansch strax innan halvtidsvilan men Faraj (skogshuggare till vardags) spelade fram honom med handen och målet blåstes bort.

Andra akten inleddes med pompa och ståt och den elektriska stämningen från första halvlek såg ut att hålla i sig. Dessvärre blev det för mycket för domaren som återigen kallade spelarna av plan. Avsparkstiden för andra halvlek sattes till klassisk Champions League-tid, 20:45 alltså.

Emil Salomonsson tvingades utgå i paus och det ledde till att Blåvitt gick över till sin inövade 3-4-3-uppställning. Eller var det ett svar på en förmodad tokoffensiv från AIK, som behöver ett X för att vara praktiskt taget klara för Allsvenskan och en seger för att vara klara för Allsvenskan i kavaj nästa helg.

Kåhad har sagt att han ska dribbla mer. Det fick vi se prov på vid flertalet tillfällen den här kvällen och det var inte långtifrån att han fick en assist när Oscar Wendt kom framrusande.

Beslutsamhet i eget straffområde var det inget överflöd av när AIK kvitterade och dessvärre hade domare Karlsson visat samma beslutsamhet vid ett par tillfällen tidigare mot AIK:s Otieno för nog borde han fått sitt andra (tredje?) gula när han försökte ta livet av Gustaf Norlin?

Astrit Selmani kom in och han kämpade både när det kom till löpmeter och touch. Det var han väl förvisso inte ensam om under andra halvlek som i mångt och mycket var en uppvisning i svaga ingripanden.

Dessbättre var motståndarna lika svaga varför matchen slutade 1-1 och Blåvitt har en chans till att säkra Allsvensk existens, men som det såg ut idag kan ingen vara säker på att Varberg borta är tre säkra pinnar.