Foto: Emelie Hübner

IFK Norrköping togs emot med iskyla (nåja) och solsken som sakta gled över i tät molnighet och regn. Aprilväder, med andra ord. Men vem bryr sig om hur Norrköping togs emot? Det här är ju Svennis dag. Och som han uppvaktades av publiken med sång, blomster och, sist men inte minst, ett mäktigt tifo.

Amadeus Sögaard, som tjatats in i elvan av sin far, höll på att ställa till det rejält redan innan två minuter var spelade men Yalcouyes fina press ledde dessvärre inte till någon farlig chans för Blåvitt. Men Peking var varnade.

Vädret under matchens inledning förde faktiskt tankarna till Royal League. Bara en sådan sak. En sådan här dag lider jag faktiskt inte med spelarna som sitter på bänken.

Den där handsregeln får någon gärna förklara för mig som om jag vore begåvad under genomsnittet för jag förstår den inte alls. Om det var korrekt att inte blåsa straff för Blåvitt efter Mucollis avslut i elfte matchminuten bör det rimligtvis inte kunna bli straff på grund av att boll vidrör arm eller hand. Eller vad är det jag inte förstår? Med det sagt, Blåvitt inledde positivt och jag tycker mig se en Trondsen som blir bättre för varje match han spelar.

Blåvitt var det mycket bättre laget under matchens första 20 minuter och ett ledningsmål var inte helt långt borta för Kolbeinn efter ett Santosinlägg. Det här laget är något helt annat än laget som tvingades kvala i höstas.

Efter 30 spelade höll Andreas Pyndt, som varit så fin sen han anlände från Silkeborg (där undertecknad faktiskt pluggat), på att ställa till det ordentligt när han drällde med bollen lite för länge, men Bishesari avvärjde och jag tror att Claes Hellgren hade kallat det en räddning och sedan var det Norrköping för en stor del av slanten under en period och det ville sig inte bättre än att de tog ledningen i den 33:e minuten genom en frispark som Elis var chanslös på.

Norrköpings glädje blev dessbättre inte vidare långvarig för i 39:e minuten var det dags för nästa succéförvärv att presentera sig. Paulos Abraham avslutade fint efter en nickskarv från Thomas Santos som måste hoppat uppemot 1,5 meter rakt upp i luften för att vara först på den bollen.

Vi gick till vila efter 46 spelade minuter och försommarvärme. April, ändå.

En minut in i akt nummer två stod Elis Bishesari för en räddning från den högre skolan när han reflexräddade en nick från mycket nära håll.

I andra halvlek blev det fråga om en annan regel som kändes otydlig när Sögaard passade hem till målvakt Jansson som tog emot bollen med händerna utan reprimand och någon sekund senare tog domaren ett snack med Gustav Hussfelt av alla människor. Det verkade dock röra sig om inkastade föremål snarare än regeltolkningar.

Det svängde om andra halvlek och underhållningsvärdet målfattigheten till trots gick inte att klaga på. Däremot kan jag tänka mig att båda tränarna hade ett och annat att säga om strukturen. Underhållningsvärdet skulle dock drastiskt sjunka för oss Blåvita i den 61:a minuten när en Pekingspelare filmade till sig en straff och Trondsens andra gula för eftermiddagen. Två straffel blir dessvärre inte ett rätt, Ladebäck. Rade Pricas son fick dock se sin rätt välslagna, om än i semaforhöjd, straff räddas av dagens stora Blåvita hjälte så här långt. Pontus Dahlberg kommer inte att ta tillbaka förstaspaden utan kamp när han är tillbaka.

Efter utvisningen såg Blåvitt ut att övergå till någon form av 4-3-2 där Mucolli och Abraham turas om att ta plats ute till vänster. Senare såg jag att de snurrar friskt i positionerna. Jens är oberäknelig. Senast kom Norlin in före Pettersson och idag gjorde sig Pettersson redo redan i den 76:e minuten och fick byta med målskytten från första halvlek.

Efter kalabalik i straffområdet i samband med en hörna låg Ohlsson ner för jag vet inte vilken gång i ordningen och Larsson fick jogga in i straffområdet för att utöva lite magi.

Knappa fem minuter efter första bytet var det dags för Skjellerup att begå allsvensk debut. Samtidigt som han bytte av Mucolli bytte också Adam Carlén av en smått haltande Sebastian Ohlsson.

Blåvitts sista byte innebar att Gustaf Norlin bytte av Andreas Pyndt. Blåvitt fortsatte trycka på och gick för ett ledningsmål och med nio minuters tillägg fanns det faktiskt hopp om det.

För övrigt har Oscar Pettersson svårt att få det att lossna i Blåvitt. Handlar det om självförtroende eller handlar det om att han inte kommit in i den nya taktiken där han själv inte är huvudpersonen i offensiven, som han ju var under Olof Mellberg i BP.

Dagens bäste spelare i Blåvitt kan inte bli någon annan än Elis Bishesar. Spelet med fötterna får en att inte alltför lite tänka på Warner Hahn, bra uppspel, flera högoktaniga räddningar och han sprider ett lugn i backlinjen som jag inte sett någon målvakt i IFK Göteborg göra på ett tag. Killen är alltså 18 år. Jag hade, rent teoretiskt, kunnat vara hans far om jag bott i Stockholm och satt igång den där barngrejen tidigt. Det gäller väl förvisso fler spelare i dagens Blåvitt…Tur att de fick andra fäder.

Den tolfte spelaren förtjänar ett extra omnämnande också, naturligtvis.